Bridget som vart en trogen favorit sen barndomen blomstrar återigen och visar, att även om du är 50 år gammal och med två busiga små barn kan kärleken vara svår att hitta. Mark Darcy, undkommer och lämnar Bridget åter ensam, men nu med två små barn som ska lämnas på dagis och skolan, mat som ska lagas, vänner som ska konsulteras och kärleken som ska finnas, men hur sorgen aldrig riktigt försvinner.
Hur Helen Fieldings lyckas få en yngre att relatera till en femtioåring är helt makalöst, fann mig själv grubbla över samma problem, skratta åt Bridgets barnslighet och insåg därmed... ungdomen försvinner aldrig från sinnet utan det är bara kroppen och andra behov och intressen som kommer iväg. Och trots det ska man alltid förbli sig själv, hur konstig man än är! Hur Bridget fann sig själv i de mest banala och pinsamma situationerna och allt man ville göra var antingen att ge henne en sympatisk blick och klappa henne på axeln, eller kasta bort boken i hopp om att Fielding inte övervakar ens alla pinsamma stunder i livet för sin nästa bok.
Konceptet om 'Born-again-Virgin' känns helt skruvat, men efter att ha tänkt på det så verkar det rätt vettigt att bli lite illa tillmods när man möter någon ny och det vart ett tag sen man var tonåring med vilda nätter (Och då undrar jag varför jag sitter hemma kl 23 på en lördagskväll och fangirlar över en bok).
Men min absoluta favorit är Twitter-hysterin och hur social media tar över den mänskliga kommunikationen totalt, och hur ens värde helt plötsligt blir baserat på 'likes' och 'följare'. Hur dejting sidor har tagit över det gamla hederliga 'mötas via vänkrets' och hur desperationen efter att ha någon som är speciell är större än tacksamheten av att ha några som är oersättliga. Ett klart porträtt av hur samhället börjar rasa men samtidigt hur man finner glädjen bland ruinerna.
En riktigt må-bra bok, rekommenderar den till alla med bra humor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar