Fangirl

Jag var lite osäker på den här boken eftersom att jag inte hade haft någon större passion med Rainbow Rowells roman Eleanor och Park. Men det är som folk säger, man ska inte döma författaren baserat på ett av deras verk. I det här fallet är jag glad att jag inte gjorde det!
Fangirl handlar om en ungflicka, Cath, som lever sitt liv tillsammans med sin tvillingsyster, Wren, och deras pappa i ett normalt kvarter. Cath och Wren är identiska till utseende och till viss del personlighets mässigt, förutom att Cath är fast i det förflutna och lider av allvarlig ångest inför framtiden, medan Wren försöker att ta sig bort ifrån sitt förflutna och försöker dölja faktumet att hon är lika skadad som Cath efter deras mamma. De är oskiljaktiga men när beslutet om deras framtider kommer knackandes på dörren finner sig Cath ensam och Wren förändrad. Det är det tuffaste som Cath någonsin gått igenom men hon finner sig själv växa in i sig själv och sin omgivning som hon aldrig skulle ha lyckats med om hon fortsatt vara fäst vid systern. Hon träffar nya människor och låter de tankar hon sett som omöjliga omvändas till möjliga.

Vad som får tummen upp:

Först och främst gillade jag Cath som karaktär. Hon var både annorlunda och igenkännande. Rowell lyckade visa upp ångest i ett ljus som inte gjorde den helt deprimerande men fortfarande fick fram budskapet; ångest tvingar dig in i ett hörn och får dig att känna dig mindre värd än dammtussarna under ens säng. Cath ville inte gå någonstans för att hon var rädd för att bli sedd av andra, hon ville inte att de skulle se henne för att hon antog att om de fick reda på hur sjuk hon verkligen var skulle ingen vilja vara med henne. Men det jag gillade mest med ångest temat var att Rowell inte fick det att gå upp i rök i slutet, som andra författare har en tendens att göra ibland när saker går bra. Vi får se hur Cath kämpar emot sin ångest i vardagsläget och i kärlekslivet och bara för att man älskar någon betyder det inte att ens ångest försvinner utan den finns där, men det går att komma förbi den ett steg i taget.

Sen gillade jag även hur själva temat om 'fandom' passar in, Cath älskar att skriva fanfiktion om Simon Snow, som inte existerar i verkligheten, utan är som en metafor för Harry Potter serien och hur fans över hela världen tagit del av berättelserna och gjort en del till sina egna. Fanfiktion för Cath är som en livlina, en annan värld där hon inte kan bli sårad av någon eftersom att hon är i kontroll. Även om livet kommer i vägen finner hon sig alltid tillbaka bland sina fans och kamrater online och i fanfiktion. Samt att Rowell delar med sig av snuttar ifrån Caths och ibland tillsammans med Wrens fanfiktion historier eller ett stycke ur den potentiella 'original' källan, vilket bidrar till att Simon Snow känns verklig, även fast den tydligen inte är det.

Och tillslut vill jag kommentera karaktären Levi, han är nog den sötaste och snällaste karaktären man kan tänka sig! Han finns alltid där och vill att alla runt omkring honom ska vara glada och må bra. Men det betyder inte att han inte vinner något på det eller att han kan göra misstag som får en att vilja slå huvudet i väggen och säga 'varför Levi? Är du dum i huvudet på riktigt?!'. Återigen får det karaktären att bli mår trolig och realistisk, ingen är perfekt och Levi är långt ifrån perfekt och det är okej för man kan inget än älska honom oavsett!

Vad som var mindre bra:

Jag ogillade Wren mestadels av boken. Allt med henne; attityden, beteendet och hennes val av vänner. Missförstå mig inte, jag dömer henne inte för valen hon gjorde och jag vet att de bidrar till en karaktärs utveckling och trovärdighet. Men jag önskade att Wren hade funnits till mer för Cath och inte bara valsat in på slutet och gått tillbaka till den systern hon 'brukade' vara innan college. Det är stort att de kan gå vidare, men förändrar det verkligen vem Wren hade blivit?

Tyvärr, att Levi var för bra ibland. Det känns orealistiskt att han var så tillgänglig hela tiden och hans pickup har sett mer mil än den i Paper Towns, och återigen allt för en tjej. Det är schysst och han är en schysst kille men jag tyckte det var lite väntat och kliché-aktigt med en kille som alltid finns där till hands och skjutsar dig till kriser hela tiden.

Vad jag tyckte om boken i dess helhet: 4/5

Rekommendationer: 

För de som tyckte om Eleanor och Park kommer nog gilla den här lika mycket, och har nog redan läst den, haha.
De som lider av ångest, specifikt social och prestations ångest kan se detta som ett stöd i att känna igen sig och att man inte är ensam om det!
Funderade även på att ge denna bok till någon utomstående som inte riktigt förstår hur det är att leva med ångest. Men tänkte att den inte var tillräckligt beskrivande och kunde anses som en 'det kommer du över senare' bok och 'men du är inte sådan' bok.
Den innehåller även kärleksscener som både bidrar till rodnad ibland, men behåller ändå den här fina linjen mellan sexigt och söt och bidrar till en fin stämning.