Boktjuven, även bokens huvudperson, är Liesel Meminger, ett barn i nazismens Tyskland, och det är hennes historia som berättas av Döden själv. Först hur hon anpassar sig till ett nytt liv i en ny stad hos en fosterfamilj och hur hon vinner sig en vän och respekt bland sina jämnåriga, sen hur hon finner lyckostunder med den förrymda juden som hennes nya föräldrar gömmer i källaren, och sist hur hon tvingas bygga upp sitt liv igen. Som titeln avslöjar samlar hon på sig böcker, många av dem stulna, och de får med tiden ett stort värde även för andra i hennes närhet.
Det här är en bok som borde läsas i skolor, trots att den är tjock. Det är ingen faktabok, det är inte en förintelsebok och det är ingen allvarlig bok, men den är ändå otroligt lärorik och gripande, och om inte annat så visar den det andra världskriget från en annan vinkel än den traditionella. Karaktärerna är mänskliga i allra högsta grad, även den som inte är människa, och alla begår de fel med konsekvenser viktiga för denna historia. Max - juden i källaren - är någon som jag kom att beundra (anledningen står tydligast på sidan 427 i första utgåvan, femte tyckningen, av Damm Förlags pocketversion). Han är modig, fiktionell eller inte, och han är dumdristigt modig.
Det kyliga, utomstående perspektivet kan inte tilltala alla, men för mig gör det historian lagom levande. Den är trots allt en bok återberättad i en bok. Hur komplicerat det än låter så kan jag praktiskt taget garantera att det inte stör.
Läs den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar